Liten är fin heter en bok av Ingrid Sjöstrand. Den gjorde stort intryck på mig när jag var barn. Det bidrog säkert att Toivo Pawlo, som verkligen hade en fantastisk röst, läste boken högt i tv. I vart fall för en vuxen läsare är det uppenbart att boken är en allegori över industrisamhället och den miljöförstöring som följer i tillväxtens spår. Om min minnesbild är rättvisande är boken dock vida överlägsen sådana proggiga (och träiga) barnböcker som författades av exempelvis Sven Wernström. Jag har inte haft tillfälle att läsa boken på några decennier nu, men jag tror att jag kommer ihåg innehållet rätt bra.
Bland skogsödlorna bor en liten drake, som är rädd för att någon ska komma och ta den. För att undgå detta öde bestämmer den sig för att äta sig så stor att ingen rår på den. Med tiden blir draken så stor att den inte längre själv kan ordna sin mat. Ett nytt huvud växer ut på draken, ett prathuvud, som förmår ödlorna att mata den. När det inte längre räcker tillkommer idéhuvudet, som föreslår att de ska övertala lodjuret att samla in fåglar som draken kan äta. Draken får ett fjärde huvud, som sprutar etter för att fåglarna ska falla från himlen. Drakens aptit stillas dock inte. Ju större den blir, desto större blir dess hunger. När draken ställs inför kriser, alltså när någonting hotar sig ställa sig i vägen för dess ständigt växande aptit, växer nya huvuden fram, som löser problemen på olika sätt: experthuvudet, eldhuvudet och till slut överhuvudet. Kriserna övervinns, skogens djur underkuvas och draken växer så att den ringlar sig flera varv runt skogen, som fylls med väldiga högar av drakträck.
Till slut blir situationen ohållbar. Skogens djur gör gemensam sak mot draken och ställer den inför ett ultimatum: banta dig liten igen eller dö. Draken har för länge sedan förlorat förmågan till nytänkande. Det ursprungliga huvudet, som nu främst är ett äthuvud, vet bara att draken måste få mer mat som den har blivit van. De övriga huvudena har inga nya idéer. Däremot vet de att om draken krymper kommer de att förtvina. Och en skogsdrake kan bara ha som mest sju huvuden; ingen räddning är att vänta från det hållet. Inför djurens samlade attack förmår inte ens den väldiga draken värja sig. Den ständiga tillväxten har nått vägs ände.
Inte om utan hur
Wolfgang Streeck är vänster och arg. Att han är vänster kommer till uttryck bland annat i att han gett ut sin bok How Will Capitalism End? på Verso, ”the largest independent, radical publishing house in the English-speaking world”. Att han är arg visar sig inte minst i många av noterna till texten, där han ger uttryck för sitt missnöje i små ”rants”. Att Streeck är vänster och arg utesluter dock inte att han har intressanta saker att säga. I likhet med Ingrid Sjöstrands skogsdrake närmare sig Streecks kapitalism vägs ände, om den inte redan är där.
Kapitalism är i det här sammanhanget inte bara förekomsten av privat företagande och marknader med konkurrens:
As a version of industrial society, capitalist society is distinguished by the fact that its collective productive capital is accumulated in the hands of a minority of its members who enjoy the legal privilege, in the form of rights of private property, to dispose of such capital in any way they see fit, including letting it sit idle or transferring it abroad. One implication of this is that the vast majority of the members of a capitalist society must work under the direction, however mediated, of the private owners of the tools they need to provide for themselves, and on terms set by those owners in line with their desire to maximize the rate of increase of their capital.
Som titeln antyder är frågan för Streeck inte om kapitalismen som samhällsordning närmar sig slutet utan hur detta slut kommer att se ut. Streeck vet naturligtvis att förutsägelser om kapitalismens snara undergång har funnits lika länge som själva begreppet ”kapitalism”. Han vågar ändå förutspå slutet: ”That something has failed to happen, in spite of reasonable predictions that it would, does not mean that it will never happen; here, too, there is no inductive proof”.
Kapitalismen är enligt Streeck ständigt i fara att drabbas av sammanbrott. Den har alltid behövt hjälp utifrån för att kunna bestå, den behöver tur: ”Its success is contingent on, among other things, the timely appearance of a new technological paradigm or the development of social needs and values complementing changing requirements of continued economic growth.” Att kapitalismen har överlevt så många kriser har inte berott på dess inre styrka utan snarare på oförutsedda omständigheter, men någon gång kan turen ta slut: ”[We] cannot rule out the possibility that, next time, whatever cavalry capitalism may require for its rescue may fail to show up.”
Det kanske inte finns fler huvuden, helt enkelt.
Seger till döds
Jag är själv av uppfattningen att det finns grundläggande motsättningar som aldrig kan få en slutlig lösning, i vart fall inte en tillfredsställande sådan. En författare som gjort starkt intryck på mig i den frågan är Isaiah Berlin. I ett samhälle kommer det alltid att finnas oförenliga intressen och föreställningar om vad som är det goda livet och så vidare. Friktion är oundviklig. Jag vågar i vart fall säga att ett land där man lyckats eliminera alla sådana konflikter inte kan vara en plats där jag vill leva. Vi bör inte underskatta faran i sådana föreställningar som att det går att skapa ett samhälle där ständig harmoni råder efter införandet av socialismen eller där alla fördelningskonflikter får en ”naturlig” lösning genom den fria marknaden. Jag tror inte att någon av dessa visioner går att förverkliga och absolut inte i en liberal demokrati. I politik ingår alltid att lappa och laga. Att politiska ingripanden sällan är fullständigt lyckade är inte ett starkt argument mot att ingripanden behövs.
Ett fungerande samhälle förutsätter alltså att det finns en ordning för att hantera motsättningar som inte försvinner. Som exempelvis Stuart Hampshire påpekar i sin bok Justice is Conflict bör alla sidor få komma till tals i det sammanhanget. I det långa loppet slutar det illa om ett intresse ensamt får bestämma villkoren för exempelvis hur samhällets resurser ska fördelas. Även en icke-socialist bör kunna gå med på att fackföreningar har en roll att spela i ett samhälle där arbetgivarnas önskemål annars skulle stå oemotsagda.
Enligt Streeck har kapitalismen varit för framgångsrik för sitt eget bästa. Den har helt enkelt övertrumfat de motkrafter som krävs för att den i längden ska kunna bestå. ”Contemporary capitalism is vanishing on its own, collapsing from internal contradictions, and not least as a result of having vanquished its enemies – who, as noted, have often rescued capitalism from itself by forcing it to assume a new form.”
Efter les Trente Glorieuses
Även utanför Frankrike används ibland uttrycket les Trente Glorieuses som beteckning på de tre decennier som följde andra världskriget. För många av de industrialiserade länderna i Väst innebar perioden en ekonomisk tillväxt och ett allmänt stigande välstånd som saknar motstycke i historien. I Sverige pratar vi om ”rekordåren”. Streeck beskriver les Trente Glorieuses som ”the only period in which economic growth and social and political stability, achieved through democracy, coexisted under capitalism, at least in the OECD world where capitalism came to be awarded the epithet ‘advanced’”.
Efterkrigsordningen var beroende av ständig ekonomisk tillväxt, som gjorde en socialdemokratisk fördelningspolitik möjlig. Under 1970-talet började dock denna modell för kapitalism att krackelera som en följd av en serie allt värre kriser. Det har inte varit möjligt att återställa balansen. I stället har stater och enskilda försökt hålla sig upprätta på olika sätt – först genom global inflation, sedan genom statlig skuldsättning och slutligen genom privat skuldsättning. I avsaknad av tillväxt som kan betala för ökande konsumtion och i ett läge där globaliseringen gör det svårare för staterna att finansiera sin verksamhet genom skatt verkar skuldsättningen inte ha något slut. Streeck använder uttrycket ”moving disequilibrium” för att beskriva den vingliga väg som länderna i Väst har tagit de senaste fyra decennierna. Han kan inte se att det finns någonting i sikte som kan bryta de tre trenderna stagnation, växande ojämlikhet och tilltagande skuldsättning.
Demokrati contra kapitalism
Det finns ett par gamla slagord som ganska bra speglar essensen i den inneboende konflikt som de rika länderna i Väst lyckades hantera så framgångsrikt under decennierna efter andra världskriget:
- Skatt är stöld.
- Egendom är stöld.
I grunden handlar det om vad som är en rättvis fördelning av samhällets resurser. I How Will Capitalism End? ställer Streeck kapitalism mot demokrati: ”I suggest that it is not the trente glorieuses but the series of crises which followed that represents the normal condition of democratic capitalism – a condition ruled by an endemic conflict between capitalist markets and democratic politics”.
Som jag minns 1990-talets politiska diskussioner var det en vanlig föreställning bland unga nyliberaler – som på den tiden faktiskt själva använde beteckningen – att den fördelning av resurser som skedde på en fri marknad var naturlig och rättvis. ”Marknaden är vi alla”, minns jag att någon sade på ett seminarium i statsvetenskap. Med den utgångspunkten är det lätt att anse att skatt är någonting orättfärdigt. Mot föreställningen om den effektiva och rättvisa marknaden står uppfattningen att politiken måste ingripa för att fördela resurserna på ett mer rättvist sätt, exempelvis med beaktande av behov, och att det inte är självklart att egendom i alla lägen ska vara fredad mot demokratisk kontroll.
Utvecklingen under de senaste decennierna har inneburit att många beslut av betydelse för människors ekonomiska förhållanden har flyttats till ”opolitiska” organ eller institutioner som står under i bästa fall indirekt demokratisk kontroll. Exempel på detta är självständiga centralbanker, som den svenska Riksbanken, och den så kallade trojkan av Europeiska kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden. Samtidigt har staternas manöverutrymme beskurits genom att de måste anpassa sin politik till långivarnas krav. Vad väljarna vill blir mindre viktigt. Ett extremt exempel på detta är naturligtvis Grekland.
När marknaden tagit över fördelningsfrågorna återstår för politiken att ägna sig åt utrikespolitik och internationella konflikter eller åt politainment. Streeck ger uttryck för en viss frustration när det gäller innehållet i dagens politiska debatt. Sannolikt har även delar av vänstern fel prioriteringar i Streecks ögon.
Culture wars, ‘family values’, lifestyle choices, ‘political correctness’, the age and sex of politicians, and the way they dress and look and speak deliver an unending supply of opportunities for pseudo-participation in pseudo-debates, never allowing for boredom to arise: whether the foreign minister should or should not have his male companion accompany him on a state visit to the Middle East; if there are enough women cabinet members, and in sufficiently powerful positions; how female ministers attend to their small children, too little or too much; whether the president of the Republic should use a motor cycle when visiting his lover; and how often a week the minister of economic affairs takes his daughter to Kindergarten in the morning.
Interregnum
Streeck sammanfattar sin diagnos på följande sätt:
Capitalist society is disintegrating, but not under the impact of an organized opposition fighting it in the name of a better social order. Rather it disintegrates from within, from the success of capitalism and the internal contradictions intensified by that success, and from capitalism having overrun its opponents and in the process become more capitalist than is good for it. Low growth, grotesque inequality and mountains of debt; the neutralization of post-war capitalism’s progress engine, democracy, and its replacement with oligarchic neo-feudalism; the clearing away by ‘globalization’ of social barriers against the commodification of labour, land and money; and systemic disorders such as infectious corruption in the competitive struggle for ever bigger rewards for individual success, with the attendant culture of demoralization, and rapidly spreading international anarchy – all these together have profoundly destabilized the post-war capitalist way of social life, without a hint as to how stability might ever be restored.
Streeck antyder visserligen att vi borde överväga socialismen som ett alternativ, men han tror i grunden inte på att något sådant kommer att följa på kapitalismens sammanbrott. ”Before capitalism will go to hell, then, it will for the foreseeable future hang in limbo, dead or about to die from an overdose of itself but still very much around, as nobody will have the power to move its decaying body out of the way.” När vi kommit så här långt blir det lite svårt för mig att uppfatta vad det är som utgör kapitalismens sammanbrott. Det Streeck beskriver är ett samhälle i upplösning – han använder ordet ”interregnum” och drar paralleller till de mörka århundradena efter romarrikets undergång – men det han beskriver har mycket gemensamt med någonting som skulle framstå som en glad utopi för de unga nyliberaler som jag ibland samtalade med på Stockholms universitet under det tidiga 1990-talet:
Without supportive institutions, the burden of organizing everyday life is moved from the macro- to the micro-level, meaning that the onus of securing a minimum of stability and certainty – of creating a modicum of social order – is shifting to the individual. The behavioral programme of the post-social society during the post-capitalist interregnum is governed by a neoliberal ethos of competitive self-improvement, of untiring cultivation of one’s marketable human capital, enthusiastic dedication to work, and cheerfully optimistic, playful acceptance of the risks inherent in a world that has outgrown government.
Det är dock ingen vild gissning att många skulle vantrivas i en sådan värld. Som Streeck påpekar bortser ultraliberalerna gärna från hur väldigt ojämlikt fördelade risker och möjligheter är i ett samhälle utan sociala skyddsnät och från Matteuseffekten: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har” (Matt. 25:29). När de gemensamma institutionerna faller samman, återstår att teckna en privat försäkring, om det är möjligt, eller att lita till familjen och det egna sociala nätverket: ”Individualization of risk breeds individualization of protection”.
Som beteckningen ”interregnum” antyder kommer detta sociala upplösningstillstånd inte att vara för alltid, men Streeck har ingen bild av vad som följer.
Alternativ?
Som Streeck själv påpekar är han inte den förste som förutspår kapitalismens undergång som samhällsordning. Streeck har ägnat en stor del sitt liv åt att studera frågorna, och jag har inte själv en bakgrund som tillåter att jag överprövar hans bedömning. Det jag kan peka på är att det är långtifrån alla som delar Streecks djupa pessimism. Jag kan ändå inte komma ifrån att vi i Väst nu har upplevt flera decennier av avtagande ekonomisk tillväxt och tilltagande ojämlikhet, i förening med växande skuldsättning. Att den utvecklingen fortsätter är oroväckande, och jag kan inte själv utesluta att den i förlängningen får sådana konsekvenser som Streeck förutspår. Den individualisering av välfärden som han beskriver är av allt att döma i full gång.
Det kan vara på sin plats att påpeka att kapitalismen har saker även på pluskontot. Jürgen Kocka, som i likhet med Streeck kan göra anspråk på att vara en insatt person på området, påpekar i en bok som jag läste nyligen att det hittills inte har funnits några överlägsna alternativ, vare sig när det gäller välstånd eller frihet: ”Bisher haben sich Alternativen zum Kapitalismus als unterlegen erwiesen, sowohl was die Erzeugung von Wohlstand als auch die Ermöglichung von Freiheit betrifft.” Därmed inte sagt att Kocka är okritisk. När det gäller utvecklingen ser han i mångt och mycket samma problem som Streeck.
Någonting som framstår som tydligt i mina ögon är att ”kapitalismen”, ”marknadskrafterna” eller vad vi nu väljer att använda för beteckning i längden inte kan vara en positiv kraft utan motkrafter. Marknaden måste vara inbäddad i ett samhälle och förmål för reglering. Därför är det bekymmersamt att kapitalismen under de senaste decennierna blivit ”the only show in town” och att det genom globaliseringen har blivit så lätt för de stora aktörerna på marknaden att undandra sig effektiv reglering. I likhet med Streeck sätter jag den djupa osäkerhet som råder i samband med att att förmågan till kollektivt handlande blir alltmer begränsad.
Slut på idéer
Helmut Schmidt ska en gång ha uppmanat människor med visioner att uppsöka läkare. (”Wer Visionen hat, soll zum Artzt gehen.”) Det har länge varit min egen grundinställning och är det i huvudsak fortfarande. Det viktiga är då att komma ihåg att den sortens visioner jag, och möjligen även Schmidt, har i åtanke är de stora utopiska projekten, tanken att det går att skapa paradiset på jorden bara man har den rätta handboken. Med 1900-talet bakom oss är det inte svårt att argumentera för att människor med visioner sett i syne. Även en jordnära politik kräver dock visioner, om än visioner av ett mer beskedligt slag än sådana som väglett 1900-talets revolutionärer. Därför gör det mig bekymrad att politiken i dag verkar ha fått slut på idéer, på ungefär samma sätt som Ingrid Sjöstrands drake fick slut på huvuden.
Det finns ett antal elefanter i rummet. En är att vi inte vet om eller när den ekonomiska tillväxten kommer tillbaka. Det kan vara så att världens rika länder måste ställa in sig på stagnation av det japanska slaget under överskådlig framtid. Den elefanten har ett syskon i form av växande sociala klyftor. Om tillväxten är liten kan de rika bli rikare bara om någon annan blir fattigare. Fördelningen blir ett nollsummespel. Växande ojämlikhet är ett hot mot samhällskontraktet och leder i förlängningen till social instabilitet och den sortens missnöje som ger populistpartier näring. Det blir svårare att argumentera för att envar är sin egen lyckas smed när det blir tydligare att rikedom framför allt beror på arv, oavsett om arvet består av pengar eller socialt kapital.
När jag använder uttrycket ”elefanten i rummet” menar jag inte att den ekonomiska stagnationen eller den växande ojämlikheten ignoreras i debatten, även om frågorna inte får riktigt den uppmärksamhet som jag tycker att de förtjänar. Det är emellertid frågor som tornar upp sig utan att politiker och debattörer vågar erkänna att de inte har några bra idéer om vad som ska göras. Det kan vara illustrativt att peka på hur Moderaterna sökt sig tillbaka till sin classic-variant, det vill säga mer av samma sak: sänkta skatter och avregleringar. Det är tveksamt om en sådan politik kommer att leda till en markant högre tillväxt. Den kommer absolut inte att leda till minskade sociala klyftor. Inte heller hos övriga partier uppfattar jag något verkligt nytänkande.
Det är lätt för mig att i dagens idélösa politik och ett samhälle som verkar ha hamnat i en återvändsgränd se en drake med sju tomma huvuden. Samtidigt känns det litet förmätet att påpeka detta, eftersom jag inte heller själv sitter inne med svaren. Vad jag kan efterlysa är en mer förutsättningslös politisk diskussion, där deltagarna är beredda att pröva nya tankar utan att omedelbart halka tillbaka i förbrukade vissheter. Alla önskar sig knappast ett nolltillväxtsamhälle, men vad gör vi om det visar sig att vi inte har något val?
Textsortering 